Skrivarverkstad

Återigen greppar jag efter bergväggen. I allt snabbare takt drar jag mig uppåt, desperat som jagad av avgrundens skuggor. Måtte jag hinna upp innan jag rivs ner igen! Jag klöser mig blodig, jag naglar mig fast och så stiger vattnet i en våg över mitt huvud och griper tag om mig. Men jag håller andan, jag håller mig fast och jag ber berget om hjälp för nu får det räcka, jag kan inte falla igen! Det kan inte vara rätt att jag ska falla igen!

Vågen sänker sig, berget reser sig ur vattnet och jag håller mig fast och stiger. Jag klarade det! Jag slets inte med och jag gläds för mig själv medan jag fortsätter klättra innan nästa våg kommer. Jag hör vattnet brusa emot mig i raseri men jag klättrar med säkra kliv uppåt. Den här gången ger jag mig inte! Ingen ska få sänka mig!

Snart kommer ännu en våg, kraftigare än den förra och sveper tag om min midja. Jag tappar mitt grepp och fumlar i mörkret efter någonting att hålla mig fast i men det är försent. Jag dras ner i djupet för att återigen blandas med alla lidande rop efter nåd.

Den barnlösa modern begråter sitt straff. “Är det så här det måste vara? Kan en mor offra sitt eget barn för att hon älskar också andras? Hur ska en barnlös mor kunna offra andras barn för sina egna? Varför kräver du ett barnaoffer av modern som håller vart barn heligt, varför? Det kan inte vara min uppgift att välja, vem är väl jag att bestämma vem som ska offras? Ta mig istället om du måste ta någon, ta inte av de heliga barnen!”

Jag ser hennes vägar och två visar ljus, jag ser barn, både hennes och andras. Varför står hon här och gråter över offer som inte är nödvändiga? Ser hon inte…? Nej hon ser ju inte för man ser inte när man är här nere… Så hur kommer det sig att jag ser hennes ljus här?

Jag känner händerna krampaktigt kring min midja och jag vet att jag inte kan komma loss. Men den här gången är allting annorlunda – jag är lugn och säker på min sak. Det här är inte mitt. Det är inte mitt djup jag dragits ner i, det här är någon annans. Det är så glasklart.

Vem du än är står jag med dig här – nu av egen fri vilja. Ryggen har jag trygg, jag hann fästa säkerhetslinor i berget. Det har jag lärt mig efter fall efter fall, att skaffa mig linor som inte brister i första slaget, det gäller bara att hinna slå fast dem före fallet.

Jag kan be dig släppa – då är jag fri att fortsätta min klättring. Men jag stannar här en stund därför att jag kan, för att jag behövs. Jag kan inte rädda dig, det är du själv som styr ditt fall, men jag finns här. Jag har berget mot min rygg och du får hålla min hand, eller min midja, om du behöver det, det är för dig jag är här nu.

© J. M. Hyttinen