var det Din mening att jag skulle se?

Ej lurar Du bakom nacken min,

Du ser mig i ögonen och jag ser.

Ärlig mot ärlig, ögats språk.

Öppen och ödmjuk viker sig ej.

Ej är det alla som skall se,

men för Ditt öga vill jag ingenting dölja.

Du som har sett och alltid ser,

nog märker du av mitt hjärtas kval?

Visst vet du det goda som fyllas däri,

som andras synder få äta undan?

Ӏt du syndarnas synder,

få dem att framstå som före.

ifrågasätt inte din uppgift,

ty det är ditt straff och ditt offer.”

Jag äter synder och tar mitt straff,

jag offrar mitt liv för att Syftet följa.

Men undran har Du lagt i mitt inre,

så du vet som jag att jag måste fråga.

Att äta dessa synder till straff,

det är ett straff för att jag äter synder.

Vad som är roten av vad,

det kan jag aldrig begripa.

Hur kan jag straffas för att jag tar mitt straff?

Är det min synd eller de andras?

Se mig igen så som du gjorde

och säg mig vems avund jag äter.

skriven 16 maj 2009, här redigerad version
© 2009 J. M. Hyttinen

Vågen sänker sig, berget reser sig ur vattnet och jag håller mig fast och stiger. Jag klarade det! Jag slets inte med och jag gläds för mig själv medan jag fortsätter klättra innan nästa våg kommer. Jag hör vattnet brusa emot mig i raseri men jag klättrar med säkra kliv uppåt. Den här gången ger jag mig inte! Ingen ska få sänka mig!

Snart kommer ännu en våg, kraftigare än den förra och sveper tag om min midja. Jag tappar mitt grepp och fumlar i mörkret efter någonting att hålla mig fast i men det är försent. Jag dras ner i djupet för att återigen blandas med alla lidande rop efter nåd.

Den barnlösa modern begråter sitt straff. ”Är det så här det måste vara? Kan en mor offra sitt eget barn för att hon älskar också andras? Hur ska en barnlös mor kunna offra andras barn för sina egna? Varför kräver du ett barnaoffer av modern som håller vart barn heligt, varför? Det kan inte vara min uppgift att välja, vem är väl jag att bestämma vem som ska offras? Ta mig istället om du måste ta någon, ta inte av de heliga barnen!”

Jag ser hennes vägar och två visar ljus, jag ser barn, både hennes och andras. Varför står hon här och gråter över offer som inte är nödvändiga? Ser hon inte…? Nej hon ser ju inte för man ser inte när man är här nere… Så hur kommer det sig att jag ser hennes ljus här?

Jag känner händerna krampaktigt kring min midja och jag vet att jag inte kan komma loss. Men den här gången är allting annorlunda – jag är lugn och säker på min sak. Det här är inte mitt. Det är inte mitt djup jag dragits ner i, det här är någon annans. Det är så glasklart.

Vem du än är står jag med dig här – nu av egen fri vilja. Ryggen har jag trygg, jag hann fästa säkerhetslinor i berget. Det har jag lärt mig efter fall efter fall, att skaffa mig linor som inte brister i första slaget, det gäller bara att hinna slå fast dem före fallet.

Jag kan be dig släppa – då är jag fri att fortsätta min klättring. Men jag stannar här en stund därför att jag kan, för att jag behövs. Jag kan inte rädda dig, det är du själv som styr ditt fall, men jag finns här. Jag har berget mot min rygg och du får hålla min hand, eller min midja, om du behöver det, det är för dig jag är här nu.

© J. M. Hyttinen

Jag krälar i skuggan under dimman
ser ingenting annat än fötter som trampar
stampar mig platt under sig.

Jag är en motpol av egen fri vilja
ett ljus i skuggan för att skuggan ska få träda fram i ljuset.
Därför krälar jag i skuggan under dimman.

Och ändå står jag där med öppen famn
när det är dags för dem att söka tröst i förvirringen
trots att de trampat ner mig.

Jag är en moder av egen fri vilja
en röst i tystnaden för att tystnaden ska få höras.
Därför står jag där med öppen famn.

Min kärlek är vid och stark.
Jag blir nertrampad, lemlästad och sårad…
Går det att älska någon som inte sårar?

Jag älskar av egen fri vilja
en kärlek i hatet för att även de illvilliga ska få älska.
Därför är min kärlek vid och stark.

Skriven 02 december 2008 (från min blogg candoris)

© 2009 J. M. Hyttinen

 Inte en Snöflinga, inte en Solstråle
Bara en jämngrå ton över hela Himmel.
Att Gräs är grönt i december
Att nya plantor gror när det borde vara tid för Natur att gå till vila…
Hur ska jag kunna finna en rytm
när till och med Jord har tappat sin regelbundenhet?

Är det verkligen så förkastligt att inte följa ordningen
Att inte vara som det förväntas?
Är det inte just såhär det borde få vara
Att följa det som är
Finnas i nuet och leva med den
Utan att följa några lagar som skapats av andra
Om när man ska göra vad och hur?

Kaoset är ordningen där jag hittar rätt
I stöket vet jag var allting finns.
Städa mitt liv och jag kommer att gå vilse som alltid när det städas.
Det rena är inte rent utan smuts,
Ljus är inget ljus utan Mörker.
Så varför vill ni dra ut mig till det ni kallar för rätsidan
om jag bara kan finnas och verka på avigsidan?

Det är av ljuset som skuggan kommer
Inte försvinner den av att bli belyst, det är ju där den föds.
För att det ska finnas en rätsida måste avigsidan även den finnas.
Någon måste vara där som ni menar är fel sida, för att skapa balans
Så jag undrar varför ni vill dra mig härifrån
När det är här jag ska vara och trivs
När det är här jag kan verka och fullfölja min uppgift i att upprätthålla balansen.

Låt mig vaka i mörkret för att ni ska få sova
Låt mig vila i ljuset för att ni ska få vaka där.
För att vågen inte ska tippa över till höger
fyller jag vänster Bägare så gott jag kan.
Om ni drar över mig till er sida kommer er Bägare att översvämmas.
Så låt mig få följa min orytm där jag är menad att vara
Det är här jag skulle trivas om ni lät bli att dra i mig.

Skriven 1 december 2008

© 2009 J. M. Hyttinen

Evigheten är numer endast minnet av en enda sten
som blivit två skilda planeter.
Men någonstans bakom glömskans fasad
gömmer sig ett hopp
om att ödet är som det alltid varit
och en dag för oss samman ännu en gång.

skriven 13 januari 2005
© 2009 J. M. Hyttinen

Jag, bunden av tid som fången av kedjan,
då tiden går för fort och inte tillräckligt snabbt,
går för sakta men inte tillräckligt långsamt.
Här och nu vill jag vara, här och nu är jag;
men här och nu tillåts jag inte vara den jag är.

I ständig strävan att förändra
hon, han, du men även jag
försöker lägga en räls på min stig.
Avvikande mönster måste förintas,
suddas ut från då och nu och framtiden.

I Storebrors tid hycklar vi oss med orden
om att vara oss själva och den vi är,
men avvik aldrig från den räls som byggts upp.
Den fria viljan är din här och nu,
men bara så länge den är som alla andras.

Jag, bunden av tid som fången av kedjan
piskas till straff för jag är min egen.

© 2009 J. M. Hyttinen